Ett försök att stoppa naturen lite

Jag älskar vallmo. I den anarkistiska blomrabatten sprider sig vallmon och jag stoppar den inte. Varför skulle jag? För första året blommar den kinesiska buskpionen som jag fick av min far för två år sen. Det är nu lite över två år sen vi flyttade in i den här trädgården.

Istället för såna där fula klämmor om duken har jag i år bestämt att duken ska ligga kvar med hjälp av en gjutjärnsgryta fylld av pelargoner i lerkrukor på lecakulor. Detta är ren lättja för jag orkade inte plantera pelargonerna i grytan. Tiden är ju även knapp när man har en sexmånadersbebis.

Pelargoner i egna krukor håller duken tillbaka på andra sidan bordet. Vaxduken tas aldrig in för det vore att lägga tid på onödiga saker. Istället köper vi en ny inför varje år för att variera oss lite. I år blev den väldigt chockrosa.

Vid ett tillfälle när solen sken och barnet sov extra länge förra veckan byggde jag ett avlastningsbord av sånt jag hittade i boden och trädgården. Det är alltså inget fuskåterbruk som syns på tv utan äkta återbruk. Bockarna är från boden och brädorna låg nog i krypgrunden från början. Förra året använde jag dem att gå på i trädgårdslandet. I år får de vara bordsskiva. Ingenting sitter fast så vi får hoppas att ingen sätter sig på bordet.

Rågvallmon jag satte förra året spred sina fröer omkring sig och just den här vallmon dök upp mellan några stenar intill trädgårdslandet och där får den stå och vara vacker.

Jag är nöjd med att cossalladen får växa helt ostörd till skillnad från kål och rädisor och ja, nästan all annan växtlighet. Ska nog plocka den innan jag har sagt för mycket.

För att få några smultron själv har jag lagt kycklingnät över för att rådjuren ska ge f-n i nånting åtminstone. De äter för sjutton allting. Squashblommorna rök senast. Kan de inte bara äta kirskål eller annat ogräs. Eller allra helst bo i skogen som alla andra normala skogsdjur.